Den bisarra historien som gav upphov till Stockholms syndrom

Föreställ dig att du är i linje för att serveras i en liten bankfilial. Plötsligt bryter en rånare in i anläggningen, med huva och beväpnad. De flesta kan komma undan, men du och två anställda är inte så lyckliga och hamnar som gisslan. Polisen kommer snart och förhandlingarna inleds.

I slutändan varar allt mycket längre än nödvändigt och du tillbringar några dagar under brottslingens kommando. De första timmarna är den mest kompletta paniken, du är rädd för att prata, att titta i sidled, att dö av allt. De andra gisslan är också rädda, och den kriminella, som måste hantera polisen och den stora upproret runt byggnaden, är inte heller den lugnaste varelsen.

På den andra dagen tänker du dock på att lugna kaparen och besluta att prata, en attityd följt av de andra två gisslan. Efter några timmar är alla lugnare och pratar utan mycket nervositet, och plötsligt känner du en vänlighet mot den mannen, även om han utgör ett hot mot ditt eget liv.

Ja, det händer

Film sak? Ingenting! Detta är ett typiskt fall av det så kallade Stockholmssyndromet, som inte är mer än denna känsla av ömhet mot en aggressor. Termen har faktiskt sitt ursprung i en berättelse som liknar den vi fick dig att föreställa dig.

För 43 år sedan i Stockholm gav ett bankrån upp namnet på syndromet. Då var en rånare, Jan-Erik Olsson, en fängd, och fyra anställda i bankfilialen, som stannade tillsammans i sex och så småningom utvecklade en stark relation.

Det hela började med att Olsson kom in i en maskinpistol och sprängämnen vid centralbankfilialen. Olsson sköt i taket och tog omedelbart tre tjänstemän som gisslan för att i utbyte mot deras frihet få en bra summa pengar från polisen och därmed fly från landet.

Förhandlingar och tillgivenhet

Ett annat krav: En av hans vänner, Clark Olofsson, som var en av Sveriges mest kända banditer, som Olsson träffade i fängelse, skulle föras till banken för att vara en del av planen och också kunna fly. Polisen accepterade så småningom affären och Olofsson fördes till banken. Vid denna tidpunkt upptäcktes en anställd som hade lyckats gömma sig och gick med i gisslingsgruppen.

Vissa poliser lyckades komma in på en avdelning på byrån, och därifrån gömde gisslan och skurkarna i ett mycket mindre utrymme. För att passera tiden började de prata och spela kort - från och med var alla praktiskt taget en barndomsvän.

Förhandlingar med polisen genomfördes via telefon genom två gisslan: Olof Palme och Kristin Enmark, båda 23 vid den tiden. I deras samtal till polisen blev det klart: både Palme och Enmark var på kidnapparnas sida. Kristin sa till och med att hon litar helt på kaparna och skulle resa med dem i gisslan utan det minsta problemet, om så var fallet.

Alla var bra

Efter tre dagars kidnappning gick officerarna in i banken genom ett hål och kunde visa sig för gisslan som var där, men upptäcktes snart av kidnapparna, som hotade gisslan och sköt polisen. Efter sex dagar använde polisen tårgas, vilket fick de två bortförarna att överge sig utan att gisslan skadades.

Avskedet mellan kidnappare och gisslan var varmt, med utbyte av trånga kramar. En av bankens anställda, som arresterades i sex dagar, sa att hon visste att det var konstigt, men vill inte att något dåligt skulle hända med kaparna.

Syndromet hette Nils Berejot, en kriminolog som arbetade med polisen under den berömda bortföringen. I princip beskrivs det som ett försök av offret att ansluta sig till gärningsmannen för att försöka mildra riskerna för brottet. Omedvetet är det ett sätt för offret att behaga den dåliga killen så att när han väl har sympati för henne så kommer han inte att skada henne.

När Olsson fick veta om syndromet, sa han att han inte trodde henne och att den vänskap han utvecklade med sina gisslan var sant, så mycket att två av dem var i hans äktenskap i fängelse. Han fängslades i tio år och hade efter hans frisläppande inga ytterligare problem med lagen. Olofsson frikändes i andra instans, men blev involverad i problem med polisen flera gånger i sitt liv.